Vänder blad...

Har hamnat i ett läge där jag faktiskt inte har något annat val än att omprioritera i mitt liv,vända blad och ta mig framåt.
Nu har jag stått stilla och trampat i motvind så länge att orken tagit slut.
I ett förhållande måste båda parter gå åt samma håll för att det ska fungera,det både har och inte har med kärlek att göra.
Jag är i mitt liv en drivande person.
En sådan som vill ha saker gjorda på stört och inte har tålamod att vänta.
Jag har drömmar och mål jag vill nå men tyvärr så kommer jag ingenstans utan har fastnat och står still.
Därför har nu jag och sambon bestämt att vi ska dela på oss.
Vi är inte ovänner och vi har kärlek till varandra men vi har verkligen inte samma prioriteringar i livet och jag känner att jag tar betydligt mer ansvar i förhållandet än vad jag borde göra.
Det är både mitt och sambons fel att det blivit så här men nu har jag kommit till en punkt där jag vill framåt och i vårat förhållande kommer jag inte framåt då jag är rätt ensam för att ta oss dit och måste dra sambons lass åt honom vilket jag har gjort så länge att jag helt enkelt ger upp nu.
Det är för tungt.
Jag måste fokusera på våra barn i första hand och när sambon inte själv tar tag i saker utan istället lutar sig tillbaka och tror att problem och utmaningar som är jobbiga försvinner om man inte låtsas om dem,ja då drabbar det hela familjen och jag orkar inte vara den som alltid får reda ut alla problem ensam och speciellt inte problem som kunde ha undvikits om man tagit tag i dem när de fortfarande var små problem och inte hann växa till stora problem.
Det är helt enkelt så att när man i ett förhållande inte längre har tid eller ork att ens vara sig själv,då har man gett för mycket alldeles för länge.
Jag menar...var har min humor tagit vägen? Var tog alla mina intressen vägen?
Självklart att när man har fyra barn så kan man ju inte leva på samma sätt som innan man fick barn,det vill man ju inte ens då det ju blir så att barnen kommer före allting annat när man blir förälder.
Man omprioriterar och sätter sina barns behov före sina egna behov och är man en familj där två är föräldrar så förutsätter man att båda omprioriterar och det är just där som anledningen till mitt beslut sitter just nu då jag känner att jag ger upp så mycket av mig själv då jag tillåtit sambon prioritera alltför mycket som inte gagnar vår familj alls utan bara honom själv eller andra människor som inte är viktiga för mig utan bara för honom.
Jag vill inte styra och ställa i hans prioriteringar då jag anser att han är vuxen och själv beslutar om vad som är viktigt i hans liv.
Jag tycker förstås att han lägger för mycket tid och energi på människor som inte förtjänar det men samtidigt är det inte mitt ansvar att öppna hans ögon så därför har jag nu beslutat att stå på egna ben vad det gäller vårt förhållande.
På så vis kommer jag förhoppningsvis hitta tillbaka till mig själv och få energi till att fokusera på barnen och även sätta mig själv på proriteringslistan för jag tycker att jag är så pass viktig för familjen att jag borde komma precis efter barnen istället för som nu efter fotboll,människor jag inte ens känner o.s.v.
Så ligger det till och nu är det framåt som gäller:)

Kommentarer
Postat av: Malin P

Stor kram till dig och du har definitivt fått ge upp allt för mycket av dig själv. Det är din tid nu!! <3 <3

2013-12-15 @ 07:48:47
Postat av: Anonym

Meen alskade Lelle, vad jag har missat massa!!! Jag har helt a hallet inte last nan blogg alls, jag har for resten hallt mig ifran bade fb a instagram for min man tyckte att jag agnade for mkt tid till internet. Ja, far man inte stod ifran sin sa kallade akta halft, sa vander man sig at annat hall ju. Inte av de manliga konet, men i och med att min halsa e som den e, sa behover jag ganska mkt stod ifran honom, som jag absolut inte far, sa da har jag vart mkt pa datan a pratat med andra som oxa e sjuka. A jisses, de blir ju inte battre av de direkt. Snarare tvart om, man kanner sig sjukare. Naja, hoppas ni kan halla sams, for barnens skull, a detta kanske faktiskt kan va jattebra for dig. Ibland vaxer man isar ju, jag kanner att jag har inte en aning om vad jag ska gora med mitt liv. Kanns lite som jag star a trampar pa samma stalle... herregud vad jag saknar dig min finaste van... alldeles for mkt. Puss hjarta. //mallan

2014-01-20 @ 22:55:25

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0