lellebell

Eftersom laddaren till min telefon har pajat och datorn pajade för länge sedan så får jag sNo sambons ajjpååån för att fejsboka eller blogga. Ikväll skulle sambo till sin syster och dricka kaffe eller något sådant( jag kan inte hålla reda på allt som han säger) och då bad jag snällt att han skulle lämna den där glastelefonen hemma så att jag får en möjlighet att försöka undvika att tappa den i golvet. Ja det är klart att jag fick för sambo vet hur rädd jag är om saker. Det är ju faktiskt inte mitt fel att datorns skärm ville passa på att spricka just när jag sitter vid datorn eller att dammsugaren delas i två delar just när jag ska dammsuga och så vidare. Iallafall så satt jag och fejsbokade i min ensamhet i soffan och precis när jag skulle trycka på något så ringer en gitarrspelande sig och jag råkar av misstag svara. FAN varför ska folk ringa jämt, kan de inte sitta på fejsboken som normala folk gör? Hann jag tänka innan jag hör att någon i glastelefonen försöker säga något.-ja hallå, säger jag. -godkväll säger någon på albanska. Jag kan inte stava till det så jag översatte men skulle jag försöka stava till det så är det nog "mirembrema" eller något sådant på ett ungefär. Sedan fortsatte personen på albanska ochjag uppfattade inte ett ord som jag förstod men personen pratade och pratade iallafall. - nä nu får jag nog säga att jag tyckte du pratade lite väl fort, säger jag men personen bara fortsätter. Kanske för att han inte förstod svenska men lite rättvist ska det väl vara när jag inte heller fattar vad han säger. Snilleblixt . Jag låtsas att jag är ett barn som inte kan låta bli att trycka på telefonknappar. Japp. Så gjorde jag och lade på luren. Det fungerade inte för personen hade telefonnumret så den ringde igen... Och igen. Slutsats: man måste ha tålamod med barn för de är envisa och kan lägga på luren fler gånger än någon orkar slå ett nummer. Tjingeling