Föräldern...

Jag har börjat störa mig extremt mycket på vissa speciella människor.
Nämligen de som tror att de är så särskilda att andra ska lyda deras minsta vink och vara deras tjänare.
Sådana som cyklar och handlar två fulla kassar men sedan lämnar kassarna i affären för att ringa och be någon annan åka och hämta kassarna och köra hem dem åt dem.
Eller varför inte åka till Ikea och köpa ett bord när man vare sig har bil eller körkort och sedan ringa sin "personliga slav" en lördagförmiddag och kräva att den går och lånar en lastbil för att frakta hem det medan man själv kan sitta och dricka kaffe i lugn och ro?
Vet inte varför vissa beter sig på detta sätt... är de för lata för att orka göra saker själva eller för snåla för att betala Ikeas hemkörning? Hur kommer det sig att vissa vägrar inse att deras "personliga slavar" också har ett liv? Att de jobbat hela veckan och behöver helgen både till att återhämta sig och till att ha tid för sin familj? Mest utav allt...hur är man funtad om man ber sin "personliga slav" skjutsa en från Kalmar till Malmö tidigt en lördagmorgon för att man var för korkad/snål/bekväm för att själv betala och boka en jäkla tågbiljett? Jag förstår det inte.
Jag skulle heller inte tolerera att någon behandlade mig på det viset. Speciellt inte om det var någon som ska föreställa min förälder.
Nu har jag ju iofs inte några föräldrar eftersom min pappa dog när jag var barn och min mamma räknar jag inte som en förälder då hon är en alkoholist som försummat sitt liv och sina barn genom att vara en egoist.
Men inte ens en egoist som hon skulle ställa sådana krav på mig.
Hon skulle aldrig utnyttja mig eller dra nytta av mig för egen vinning så trots att jag inte anser att hon har rätt att kalla sig min mamma så finns det föräldrar som inte alls är missbrukare men som ändå inte borde få kalla sig föräldrar. Som jag är så har jag i mitt liv lärt mig att klara mig själv för jag har inte haft någon förälder att lita på och nu är jag själv förälder så bara tanken på att kräva att de ska hjälpa mig när jag och de blir äldre får mig att må illa.
Mina barn kan aldrig bli skyldig mig något,det är bara jag som alltid kommer vara skyldig dem.
Skyldig att älska dem och skyldig att ge dem en bra start på sina liv. Skyldig att lära dem rätt och fel och skyldig att alltid finnas där och stötta dem.
Därför kan jag känna det där hatet som får mig att må illa i magen när jag ser någon som är någons barn känna sig dålig och bli ledsen för att han inte kan "hjälpa" sina föräldrar. Tjingeling

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0