Igelkottsyndromet...
Jahopp,sitter uppe klockan 03 på natten och skriver på bloggen...inte normalt ju.
Kan ju inte hjälpa att jag vaknade och inte kunde somna om igen så vad gör man?
Senaste tiden har varit lite tung för min del, jag tappar humöret lätt,är känslig och trött både psykiskt och fysiskt.
Kroppen är riktigt tung och jag har ont lite överallt just nu.
Förutom den trevliga foglossningen så har jag fått ont i ryggen och i förrgår fick jag ganska kraftiga sammandragningar med några minuters mellanrum.
Först blev jag lite orolig att förlossningen skulle starta för tidigt men när det gick över till nästa dag och den vanliga foglossningen precis i överkanten av blygdbenet började kännas igen så förstod jag att bebisen inte har lagt sig där den ska för att komma ut ännu så ibland är det nog lite bra att man har ont på vissa ställen.
Mitt i allt fysiskt så mår jag nog inte så bra i skallen heller, känner mig en aning överkörd och svag och jag gillar inte det eftersom jag är en sådan människa som inte riktigt vet vad jag ska göra när jag tappar kontrollen över mig själv.
Jag är en ganska stark person i psyket normalt sett och blir därför lite rädd när jag känner mig svag eller nere.
Tror att det kommer ifrån min uppväxt, jag har alltid varit tvungen att vara stark och slåss med mitt psykiska mående och så fort jag känt mig svag har jag på något sätt straffat mig själv för det både fysiskt och psykiskt.
Mådde jag dåligt så sa jag liksom till mig själv att jag förtjänade det för att jag varit så dum och låtit någon annan trycka ned mig.
Min inställning är ju i grund och botten att jag måste klara mig själv och vara helt oberoende utav andra människor, det är någon sorts överlevnadsinstinkt som satt sig på min hjärna när jag var barn och som jag inte kommer ifrån.
Man kan liksom inte lita på någon annan än sig själv för då har man lämnat sitt öde i någon annans händer, vilket kommer leda till att man sitter där ensam på botten förr eller senare utan att kunna ta sig upp igen för man vet ju inte om man verkligen kan lita på någon annan än sig själv till hundra procent.
Jag menar inte att det är ett faktum men i mitt huvud är det så och jag har alltid varit livrädd för att lämna över mig själv och låta någon annan ta hand om mig.
På ett sätt är det bra för jag vet ju att jag klarar allt helt själv men samtidigt är det inte bra för när man alltid är stark så blir man också väldigt trött och bara längtar efter att få strunta i allt, krypa ihop som en liten boll och få vara svag en stund.
Just nu hade det varit så skönt att vara en liten ihoprullad igelkott men jag vet inte riktigt varför det känns så här just nu, det kan ju vara någon form av graviditetssvacka så förhoppningsvis går det över snart.
TJINGELING
Kan ju inte hjälpa att jag vaknade och inte kunde somna om igen så vad gör man?
Senaste tiden har varit lite tung för min del, jag tappar humöret lätt,är känslig och trött både psykiskt och fysiskt.
Kroppen är riktigt tung och jag har ont lite överallt just nu.
Förutom den trevliga foglossningen så har jag fått ont i ryggen och i förrgår fick jag ganska kraftiga sammandragningar med några minuters mellanrum.
Först blev jag lite orolig att förlossningen skulle starta för tidigt men när det gick över till nästa dag och den vanliga foglossningen precis i överkanten av blygdbenet började kännas igen så förstod jag att bebisen inte har lagt sig där den ska för att komma ut ännu så ibland är det nog lite bra att man har ont på vissa ställen.
Mitt i allt fysiskt så mår jag nog inte så bra i skallen heller, känner mig en aning överkörd och svag och jag gillar inte det eftersom jag är en sådan människa som inte riktigt vet vad jag ska göra när jag tappar kontrollen över mig själv.
Jag är en ganska stark person i psyket normalt sett och blir därför lite rädd när jag känner mig svag eller nere.
Tror att det kommer ifrån min uppväxt, jag har alltid varit tvungen att vara stark och slåss med mitt psykiska mående och så fort jag känt mig svag har jag på något sätt straffat mig själv för det både fysiskt och psykiskt.
Mådde jag dåligt så sa jag liksom till mig själv att jag förtjänade det för att jag varit så dum och låtit någon annan trycka ned mig.
Min inställning är ju i grund och botten att jag måste klara mig själv och vara helt oberoende utav andra människor, det är någon sorts överlevnadsinstinkt som satt sig på min hjärna när jag var barn och som jag inte kommer ifrån.
Man kan liksom inte lita på någon annan än sig själv för då har man lämnat sitt öde i någon annans händer, vilket kommer leda till att man sitter där ensam på botten förr eller senare utan att kunna ta sig upp igen för man vet ju inte om man verkligen kan lita på någon annan än sig själv till hundra procent.
Jag menar inte att det är ett faktum men i mitt huvud är det så och jag har alltid varit livrädd för att lämna över mig själv och låta någon annan ta hand om mig.
På ett sätt är det bra för jag vet ju att jag klarar allt helt själv men samtidigt är det inte bra för när man alltid är stark så blir man också väldigt trött och bara längtar efter att få strunta i allt, krypa ihop som en liten boll och få vara svag en stund.
Just nu hade det varit så skönt att vara en liten ihoprullad igelkott men jag vet inte riktigt varför det känns så här just nu, det kan ju vara någon form av graviditetssvacka så förhoppningsvis går det över snart.
TJINGELING
Kommentarer
Postat av: ingbac44
Jag är nog lite som du att jag måste klara det mesta själv. Lycka till med bebisen.
Postat av: MallanFrallan
Man maste tillata sug sjalv att va liten a svag nsn gang ibland, man kan intd alltid vara superwoman vetu, aven att man vill...du mastr oxa fa rulla ihop till en liten igelkott a bara va. A sen kan man aterga till att vara stor a stark a kunna klara allt. Vi kvinnor ska ju tydligen kunna bade laga mat, stada, ta han ombarn och orka ha sex, a se sexig ut nar man gor de!!!! Helst ska man gora allt pa samma gang me...
Trackback
