lellebell

Idag fyller min mellanson 7 år!
När jag väntade honom så var han beräknad att födas i Januari men på juldagskvällen fick jag lite värkar som höll i sig hela natten så att jag inte kunde sova och på annandagsmorgonen åkte jag in till förlossningen och mitt blodtryck var skyhögt så de vågade inte ge mig någon bedövning och jag minns att jag blev lite rädd när de sa så för man vill ju gärna ha tillgång till det ifall att man känner att smärtan blir outhärdlig.
Han kom iallafall utan bedövningen och när jag väl var i situationen så tänkte jag att jag fixar det ändå och efteråt var jag lite chockad över att det faktiskt inte hade gjort så ont som jag hade trott, faktiskt hade jag mycket mer ont när första sonen föddes fast att jag då hade fått epiduralbedövning.
Nu var det så att mellansonen bara vägde 2050 gram och var så liten och spinkig att kläderna i storlek 50 som vi hade köpt gled av honom och vi fick låna små prematurkläder i storlek 40 istället.
Blöjorna för nyfödda bebisar var också alldeles för stora så vi fick springa ned till apoteket och köpa små prematurblöjor med.
Men den lilla bebisen var iallafall frisk och kry och stark som jag vet inte vad.
När han kom ut så la barnmorskan upp honom på min mage och genast lyfte han upp sitt lilla huvud och såg ut att titta mig rakt i ögonen och jag blev lite chockad igen för bebisar brukar ju vara helt slappa i nacken och inte orka hålla upp sitt huvud själva förrän efter någon månad eller så men den här lilla bebisen var pyttelilla stålmannen.
Jag var hela tiden orolig över att han skulle vara sjuk eller att något skulle vara fel så klart jag blev orolig när han sprattlade runt och var helt full av livlighet men därför så undersökte läkarna honom flera gånger och tillslut sa de åt mig att jag verkligen inte behövde vara orolig för trots att han såg ut som en liten flaxande sparv så var han nog lika stark som en tre månaders bebis.
Idag fyller min lilla sparv alltså sju år.
Grattis till min lilla pärla!