lellebell

Börjar lite sakta bli mig själv igen efter fjärde barnet. Då menar jag inte fysiskt utan liksom att jag märker att jag börjar skratta och skämta åt saker som jag brukar göra.
Inte för att jag varit ledsen eller något tills nu men jag tror att hormoner och annat gör så att man blir lugnare (tråkigare?) när man är gravid och precis efter att man fått barn.
Det kan ju förstås bero på att man blir äldre med,det vet jag inte men jag fyller 30 om två veckor så jag kanske har haft en kris?
En sak som definitivt drar ned mitt humör är iallafall detta eviga städande,tvättande och diskande för precis när jag kommit igång med en slags struktur så raserades allt när jag denna veckan haft så mycket att göra att jag inte hunnit med här hemma.
Mellansonen har äntligen fått igång sin utredning den här våren(han har ju troligtvis någon bokstavskombination) och därför har jag  fått skena runt hela stan till olika psykloger,logopeder,sjukgymnaster och läkare och det tar på krafterna när man inte bara har allt det utan också de andra barnens tider till tandläkare,utvecklingssamtal,bhv och så vidare.
Jag hinner liksom aldrig vara ledig så att säga och vissa dagar kan jag ha fler än en sak inbokad i almanackan eftersom jag inbillar mig att om jag gör allt på en gång så får jag ledigt sedan...hahaha ICKE!
Det kommer bara mer och mer och därför ser hemmet ut som USCH och så får man ångest för att man inte har hittat på något kul med barnen på en hel vecka.
Jag är just nu mammaledig men hur i helsike de fått in "ledig" i det ordet förstår jag inte.
Hade väldigt gärna varit ledig och bara gosat med min lilla bebis hela dagarna men hon får snällt följa med på det ena upptåget efter det andra så liten hon är.
I tisdags var jag med stora sonen hos tandläkaren. Stora sonen,mellansonen,lilla kryp och Sessan kanske jag borde säga eftersom jag ju inte hade något annat val än att ta med mig allihop.
Samma sak i onsdags när mellansonen var hos läkaren fast då var stora sonen fortfarande i skolan.
Nu är äntligen själva utredningen av mellansonen klar så nästa vecka ska vi få reda på vad det är som spökar och förhoppningsvis även få reda på vad vi kan göra för att underlätta hans vardag.
Jag hoppas även att trycket på den här sletna mamman lättar en aning så jag kan få lite tid till att vara bara mamma och inte en skenande galning.
Ja och så var det då den där pappan som lyser med sin frånvaro.
Trycket på honom beror nämligen inte på samma saker.
Han är nämligen en sådan som är för snäll mot allt och alla och därför bara måste ställa upp på folk som ber honom om dittan och dattan eftersom väldigt många i hans omgivning är totalt jäkla obegåvade till att klara av någonting själva.
Det leder till att hans lediga tid ofta går åt till andra än hans familj och det tråkiga är att han inte fattar det själv.
"Det går fort" "det är bara ett litet ärende" brukar han säga. Hans telefon börjar ringa så fort han satt foten innanför dörren efter jobbet och så håller det på tills han går och lägger sig och ibland ringer det även när han har somnat.
Det gör mig ganska förbannad.
Både på honom och alla puckon som inte fattar att en pappa med fyra barn och ett heltidsjobb inte har tid med att hjälpa allt och alla med saker de är för lata eller för korkade för att göra själva.
Det stör ju inte mig för det är ju inte mig de ber om hjälp brukar jag få höra.
EEEHH JOOO? För det är ju jag som får ta hand om familjen själv när han är iväg och det är även jag som får ta hand om honom när han är totalt slut och inte orkar lyfta ett finger och gnäller om sitt förbaskade magsår.
Igår fick jag nog och tvingade honom stänga av sin telefon. Vid tiotiden ringer det då i min telefon istället och det var hans jobbarkompis som ville prata med honom.
Jag satte på hans telefon och joho då typ 23 missade samtal och sms. På en halv dag.
Folk brukar säga att jag inte är så himla trevlig och snäll som min sambo är.
Det är så sant, det kommer jag aldrig att bli heller för jag har nog att göra ändå.
Tjingeling