Jan. 22, 2013
Jag har sedan igår varit på ett uselt humör och nu vet jag med säkerhet att jag måste ha någon obalans i hormonerna. Jag blir så lättretlig och ursinnig för saker som jag normalt inte brukar bli arg för och det måste hänga ihop med att jag har den där veckan i månaden då man får sota för att man är kvinna. Igår ringde jag en vän och bad henne dra dit pepparn växer. Jag tycker mig ha rätt att vara arg på denne eftersom jag förmodligen över 50 gånger bett personen att inte prata om/ blanda in mig i sitt privatliv och kärleksrelation. Trots det så blir jag ofrivilligt indragen i en sörjig massa utav problem och ja då blir jag arg. Mest för att jag måste slösa tid på att hjälpa folk som gång på gång gör misstag utan att lära sig utav dem och som inte kan se att kärlek inte är det samma som att leva med någon för att man är rädd för ensamheten. Jag verkligen avskyr när så kallade vänner blandar in mig i saker som jag redan klargjort tydligt att jag inte vill ha med att göra. Om ens partner bara är ett stort vandrande problem och man aldrig har något snällt att säga om den men ändå pratar om den negativt i flera år så kommer folk tröttna på att lyssna. Jag har tydligt klargjort till vännen att lämna sin "kärlek" eller fullständigt hålla käften om dennes förehavanden. Det hjälper tydligen inte att säga så för helt ofrivilligt har jag nu blivit inblandad i ett spektakel som vittne bara för att jag inte hunnit säga stopp innan jag fått höra sådant jag inte bett om. Självklart ställer jag upp för en vän som behöver hjälp och stöd men när den själv sätter sig i situationer som går över styr så har jag faktiskt ingen lust att hjälpa till. Speciellt inte när detta spektakel inte kommer leda till något vettigt iallafall. Om man fick lov att använda en brödkavel till att banka vett i folks skallar så hade jag sluppit sånt här dravel. Men jag har lärt mig en läxa,nämligen att aldrig hjälpa någon som inte ens hjälper sig själv. Tjingeling
Kommentarer
Trackback
