Jag är en surkärring.
Igår fick jag ett utav de där "jagblirsåjävlaargattjagvetintevad"rycken.Barnvagnen vägrade vika ihop sig trots att jag drog och slet som ett djur när vi skulle lasta in den i bilen.Det resulterade i att jag tillslut kastade den i marken och blev jättearg.Idag sa sambon att det var skämmigt när jag betedde mig på det viset. Han lade också till att jag är negativ,sur och gnällig.Men tack,det var ju snällt sagt tänkte jag och intog humöret "sursåinihelsike"Sedan fortsatte han med att jag varit på detta vis i en hel vecka och att jag aldrig är glad när han kommer hem från jobbet. I mitt huvud svarar jag "men undrar varför?" Kan det vara för att...1) Jag är trött?( Jag minns inte ens när jag senast fick sova ut utan att bli väckt.)2)Jag behöver slappna av? (Har inte varit ensam utan barn sedan i februari i ens en timme)3) Jag är trött på att alltid vara den som ger pussar och kramar,låter sambon sova en stund efter jobbet,låter sambon gå på studentskiva,låter sambon gå och spela fotboll o.s.v medan jag tar hand om barn och hem?Förmodligen är svaret lite utav varje. Min åsikt står jag fast vid. I ett förhållande ska man dela. Ge och ta.Känns lite som att ger man lillfingret blir man av med handen just nu.Jag menar att jag faktiskt tycker att jag gör väldigt mycket mer än vad sambon gör för att familjelivet ska fungera. Utan att kräva något dessutom. Jag vill att han ska få vila,spela fotboll m.m för att få energi till att orka vara närvarande när han är ledig.Det är bara det att han nästan aldrig är ledig då han heltidsarbetar och har sin fria tid med fotboll och tiden som blir över ska barnen och jag samsas om. Det vill säga när han har tid för han har också andra han måste lägga tid på. Det som blir över efter det är...då har jag redan somnat.Utan att ha orkat duscha. Fast nu är ju detta bara min sida av saken. Sambon säger att han gör så gott han kan och att mina nedförsbackar alltid går ut över honom.Det är nog sant.Sambon har aldrig några nerförsbackar så han tar nog inte ut dem på mig.Iallafall så säger han inget till mig.Det är bara jag som gnäller och är sur.Önskar att man var lite som ett solsken som lös glädje över världen men jag är nästan alltid glad tycker jag. Utom när jag blir sur förstås. Vetefan varför jag blir sur så vet inte vad jag ska göra åt det heller.Måste vara några slags hormoner som ligger och lurar.Livet hade ju faktiskt varit bra om man alltid var glad och snäll. Jag antar att känslor som besviken,ledsen,arg,och frustrerad bara ska tillhöra de gnälliga kärringarna. Som jag själv t.ex.Skärpning surkärring!Nu är jag glad igen. Fast att en tvestjärt nöp mig under låret o det svider som faaaaaa...n. Tjingeling
Kommentarer
Trackback
