Att vara stark...

Det finns stunder här i livet då det hade varit skönt att bara få krypa upp i någons famn och bli kramad och få gråta ut.
Fast nu är jag ju inget barn utan en vuxen och det finns ingen möjlighet att bryta ihop för då skulle väldigt mycket runt omkring sluta att fungera.
Det blir så när man är som jag är.
Jag är stark och självständig både medvetet och omedvetet och jag har nog varit det så länge jag kan minnas.
Det är en sorts överlevnadsinstinkt.
Jag måste alltid vara stark och jag tillåter mig inte att bli svag eller beroende utav någon annan människa.
Det bottnar i någon slags rädsla av att vara sårbar som jag alltid varit livrädd för.
När man är svag och sårbar är det nämligen inte säkert att det finns någon annan som kan dra upp dig om du hamnar under ytan så därför måste du kämpa ensam och vara starkare än vad du egentligen är.
Så tänker jag alltid och det har jag gjort så länge att jag inte ens vet om jag kan vara svag.
Jag kan gråta och vara upprörd och ledsen men bara till en viss gräns.
Aldrig så att någon annan än jag själv behöver plocka upp spillrorna av mig.
På ett sätt är det en trygghet.
Jag litar inte tillräckligt mycket på andra människor för att lämna mitt öde i deras händer.
Jag behöver ingen annan än mig själv och klarar allt helt ensam.
Det dåliga med detta är att jag aldrig slappnar av.
Jag är alltid på min vakt för att inte släppa någon annan för nära inpå mig själv eftersom det är då man kan bli bekväm med andras närvaro.
När man är bekväm med andras närvaro och släpper in dem för nära inpå,det är då det är farligt.
Det är då man kan känna sig för trygg och lämna ut sig själv smygande mer och mer tills man omedvetet gjort sig bekväm med att den personen alltid finns där.
Det är just det som skrämmer mig för när man är svag och då behöver den personen så måste den ju finnas där men om den inte gör det så hamnar man under ytan och är för svag för att ta sig upp på egen hand.
Därför är jag alltid stark ensam och det är viktigt i mitt liv.
Utan det tänket vet jag inte hur det hade sett ut då de gånger jag utlämnat mig själv för mycket alltid har slutat i att jag blivit övergiven när jag varit som svagast.
Jag anklagar ingen för det utan tackar istället de som övergivit mig för det är de personerna som gjort mig så stark som jag är.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0