lellebell

Lilla Kryp är sjuk.
Hostar som en galning och igår ringde jag vårdcentralen för jag blir orolig att han åkt på sådan där lunginflammation som smittar men de hade inte tid som vanligt så jag skulle ringa idag istället.
Jag undrar varför de aldrig har tid när jag ringer?
En gång när jag var arg och förbannad så ringde jag och klagade lite höglutt på hur de bemöter sina patienter och hur ofta jag fått diagnosen "vanlig influensa" över telefon som visat sig vara något helt annat och slutat med sjukhuset.
Jag sa också att jag ville att de skulle stryka mig och min familj från deras vårdcentral eftersom jag inte ansåg att de ska få betalt för att ha fem personer inskrivna där när vi aldrig fått någon hjälp utav dem när vi väl blivit sjuka.
Nej det var ju klart att de inte kunde stryka oss därifrån om jag inte listade om mig på en annan vårdcentral istället.
Jag försökte lista om mig till en privat vårdcentral inne i stan men de hade dessvärre överfullt och kunde för tillfället inte ta emot fler patienter så jag stannade kvar på den sämsta vårdcentralen trots allt strul.
Jag undrar om de skrev in i min journal att jag är gnällig eller så och därför liksom jäklas med mig?
Jag är egentligen ingen gnällig person tror jag men de senaste månaderna har jag fått ett par ryck och blivit arg på en massa saker och samtidigt börjat bete mig som värsta gnällot.
Jag blev arg på vårdcentralen och tyckte att de borde få veta hur jag känner att de behandlar folk som är sjuka så jag ringde och talade om för dem vad jag tyckte med en otrevlig ton.
 Jag blev arg på sonens dagispersonal och ringde deras chef hela tre gånger under en månads tid.
Inte för att de egentligen gjort något fel med just mitt barn förutom att de tagit hans extrakläder till andra barn och tvärtom men när jag skulle lämna honom för att jobba kväll så hade de lämnat ett litet barn utomhus ensam och en fröken från en annan avdelning kom in med barnet och sa att de visst hade råkat glömt henne ute.
Jag ringde deras chef och berättade det och sa att hade det varit mitt barn så hade jag blivit fullständigt vansinnig och jag ville att de skulle berätta om händelsen för detta barnets föräldrar.
Chefen lät som om hon tyckte att jag var riktigt jobbig men hennes sätt att bemöta mig gjorde mig bara mer förbannad då hon liksom försökte få mig att komma in till henne på möte för att prata ut om saken eftersom det för henne lät som att jag var lite väl upprörd över saken.
Det hade säkert fungerat att övertala mig och försöka få mig att tro att det var mig det var fel på om jag inte hade varit gravid men just den här graviditeten måste jag fått några slags arghormoner som gör att jag bara vägrar rätta in mig i översittarnas fasoner och därför blev jag bara arg och ifrågasatte hur hon egentligen skötte sitt arbete och hur det kommer sig att hon vill ha möte med mig när hon egentligen borde ha möte med sin personal?
Jo för att jag verkade lite väl upprörd som sagt.
Jaha men vet du att det är inte ditt problem om jag är upprörd eller inte, ditt problem är att personalen som du är chef över inte sköter sitt jobb som de ska och om jag ringer till dig och berättar det så tycker jag att du borde bli lite upprörd.
Sedan sa jag att jag kommer byta dagis för jag vill inte lämna mitt barn till dem när de för det första gör grova fel och för det andra inte ens tar tag i det utan försöker sopa det under mattan.
På utvecklingssamtalet fick jag "förklarat" för mig att de inte alls hade glömt barnet ute utan det barnet hade lekt med ett syskon från en annan avdelning.
Då kände jag att adrenalinet liksom började pumpa igen och jag var tvungen att ta långa djupa andetag för att inte börja skrika, och jag lyckades så jag sa bara:
-Ni kan säga vad ni vill, jag såg det jag såg och försöker ni inbilla mig att ni inte glömde barnet ute så är det ni som har problem för det kommer inte att fungera och oavsett om barnet lekte med ett syskon från en annan avdelning så är det ju er personal som har ansvar över det och inte personalen från en annan avdelning. Punkt slut jag tänker inte prata mer om det, ni kan prata med barnets föräldrar istället.
-Men, men... började fröken men då tog jag min jacka och reste på mig och sa att vi har nog pratat klart om mitt barns utveckling nu va?
Så här brukar inte jag bete mig.
Jag brukar bara nicka och säga okej och tänka att man aldrig kan vinna mot de som har mer makt.
Just nu så är jag en helt annan person känns det som, ingen jäkla översittare ska få köra över mig när jag vet att jag har rätt och saker bara flyger ur mig och det känns faktiskt lite skönt även om det nog måste bero på arghormoner.
Tjingeling