Att vara stark...
Det finns stunder här i livet då det hade varit skönt att bara få krypa upp i någons famn och bli kramad och få gråta ut.Fast nu är jag ju inget barn utan en vuxen och det finns ingen möjlighet att bryta ihop för då skulle väldigt mycket runt omkring sluta att fungera.Det blir så när man är som jag är.Jag är stark och självständig både medvetet och omedvetet och jag har nog varit det så länge jag kan minnas.Det är en sorts överlevnadsinstinkt.Jag måste alltid vara stark och jag tillåter mig inte att bli svag eller beroende utav någon annan människa.Det bottnar i någon slags rädsla av att vara sårbar som jag alltid varit livrädd för.När man är svag och sårbar är det nämligen inte säkert att det finns någon annan som kan dra upp dig om du hamnar under ytan så därför måste du kämpa ensam och vara starkare än vad du egentligen är.Så tänker jag alltid och det har jag gjort så länge att jag inte ens vet om jag kan vara svag.Jag kan gråta och vara upprörd och ledsen men bara till en viss gräns.Aldrig så att någon annan än jag själv behöver plocka upp spillrorna av mig. På ett sätt är det en trygghet.Jag litar inte tillräckligt mycket på andra människor för att lämna mitt öde i deras händer.Jag behöver ingen annan än mig själv och klarar allt helt ensam.Det dåliga med detta är att jag aldrig slappnar av.Jag är alltid på min vakt för att inte släppa någon annan för nära inpå mig själv eftersom det är då man kan bli bekväm med andras närvaro.När man är bekväm med andras närvaro och släpper in dem för nära inpå,det är då det är farligt.Det är då man kan känna sig för trygg och lämna ut sig själv smygande mer och mer tills man omedvetet gjort sig bekväm med att den personen alltid finns där.Det är just det som skrämmer mig för när man är svag och då behöver den personen så måste den ju finnas där men om den inte gör det så hamnar man under ytan och är för svag för att ta sig upp på egen hand.Därför är jag alltid stark ensam och det är viktigt i mitt liv.Utan det tänket vet jag inte hur det hade sett ut då de gånger jag utlämnat mig själv för mycket alltid har slutat i att jag blivit övergiven när jag varit som svagast.Jag anklagar ingen för det utan tackar istället de som övergivit mig för det är de personerna som gjort mig så stark som jag är.
Mormor....
...i fredags gick min lilla mormor bort ,89 år gammal.Jag var ledig och hemma med de två minsta barnen.Tänkte att jag kanske skulle baka bullar och gå och hälsa på mormor en liten stund.En kvart senare ringde min vän A och berättade att mormor gått bort.Jättekonstigt att jag tänkte på mormor bara en liten stund tidigare. Jag tog på mig och barnen kläder i ett slags chocktillstånd och cyklade bort till mormors lägenhet. Innan jag gick in så bad jag till någon högre upp att hon inte hade varit rädd eller haft ont när hon dog.När jag kom in i lägenheten möttes jag utav sjuksköterskan och hemtjänstpersonalen som jag även är kollega med.Jag sneglade lite mot soffan i vardagsrummet där min vän i telefonen sagt att hon fann mormor och sedan kom tårarna.Hon satt i soffan och såg ut precis som hon brukar göra när man kommer och hon råkat somna i sin fåtölj ,fast hon var blekare än hon brukar vara.Hon såg lugn och fridfull ut med händerna knäppta över magen och slutna ögon precis som när hon sover."Momo sover"sa min son och jag sa "jaa momo sover".Nu sover mormor och vaknar aldrig mer.Det gör ont att jag aldrig mer får höra hennes röst och jag tänker tillbaka på när hon var barnvakt åt mig som liten.Hon var alltid snäll mormor.Varje kväll läste hon samma saga om "grisen som skulle gå över stäppan" och så någon saga till.Vi kollade på bolibompa tillsammans och när vinjetten började så var det ett barn som skrattade och mormor sa alltid "det låter precis som du när du skrattar". När jag var liten så hörde mormor lite men på senare år var hon nästan helt döv.På senare år kom mormor inte heller ihåg vem jag är även om hon ibland kände igen mina ögon.När jag var liten sa hon att mina ögon kommer ifrån hennes släkt och att flera i släkten har sådana stora ögon som jag har.På somrarna när jag var barn brukade jag vara några veckor hos mormor hemma hos morfar.Då åt mormor och jag alltid grönhögsbröd med bregott och rödbetor på till frukost.Morfar sa att man inte kunde äta macka på det viset.Då viskade mormor att det kunde man visst om man är lite tokig och det är ju vi båda två och så fnissade hon och så fnissade jag med.Jag kommer sakna dig min lilla mormor. Vila i frid och hälsa till morfar på andra sidan...<3
Höst 2013
Man vet att det är höst när man klockan 20 på kvällen tror att klockan är 23 och inte kan hålla ögonen öppna en minut längre.Man vet det när man får blåsor i munnen,torra läppar och torr hårbotten som kliar.Man vet det när varenda dag i almanackan är fullklottrad med besök hos tandläkare,bhv,skolmöten och massa annat förutom att man ska jobba när man ska.Tiden då man har minst energi är när man ska uträtta mest verkar det som...Jag har inte skött vare sig hemmet eller annat som jag ska ordentligt nu. Jag är för trött och kan somna till och med när jag håller på med något.Hösten och mörkret är inte mysigt bara för att man kan tända ljus och mysa under en filt.Man måste tända ljus för lampornas ljus orkar inte kämpa emot det stora mörkret och man måste ha en filt för att inte bli blå av kylan som de futtiga,ljumma elementen inte biter på.Mysigt...nä.tjingeling
Rensat...
Min telefon har pajat och vägrar ladda så nu har jag norpat sonens xperia och har varken mina egna appar,en uppdaterad facebook eller tålamod.
Xperian låter klick,svisch och brrr så fort jag vidrör den eller en ny sida öppnas trots att jag stängt av knappljud och vibra tioner under inställningar.
Det är otroligt irriterande och får mig att känna mig oteknisk och korkad.
Jag har iallafall glädjen att berätta att allt skräp som jag har sorterat ut ifrån hemmet och förvarat på balkongen i väntan på att sambon ska köra det till tippen äntligen har fraktats bort.
Det tog några månader och sambon var varken glad eller tacksam över att bli av med trasiga sängar och grejer men det var det värt:)
Han muttrade och kallade mig jobbig tjatkärring men det var det också värt.
Jag slängde inte allting.
Det som inte är trasigt men jag inte vill ha tänkte jag försöka bli av med på loppis.
Får jag ihop några kronor så kan dessa återanvändas i hemmet och kanske bli till ny tapet i köket eller så...
Det som inte blir sålt kan jag ju skänka till stadsmissionen för där blir saker sålda ändå.
Alla gamla barnkläder har jagredan skänkt dit och alla mina klänningar som jag är för rund för att kränga på mig.
Saknar de inte ett dugg.
Näe!
Så här gnällig som jag är och har varit nu är inte ok att vara.Jag som skyr gnäll och pessimism kan ju inte ha det på detta vis.Jag brukar alltid tycka att istället för att gnälla får man ju göra något åt det som är problemet.Jag brukar även tycka att man inte ska lägga tid och energi på oväsentligheter utan istället fokusera på att förändra det man kan förändra om det inte passar och att acceptera det man inte kan förändra eftersom det är slöseri med tid att haka upp sig på saker man ändå inte kan göra något åt.Synd bara att jag inte lyssnar på mig själv mer.Jag är inte så dålig på att komma på bra råd liksom.Nej från och med nu får det bli ändring med mitt missnöje.Fast nu är det ju sambon jag gått och irriterat mig på senaste tiden så jag får väl få honom att tänka likadant:) hahaDet låter som att jag är missnöjd med honom men det är jag inte.Han är bra och underbar på massor utav olika vis men ibland vet jag inte hur han tänker riktigt.Han kanske bara är trött på hösten han också.Nu får vi se det positiva med hösten istället....hm....hm.Det är mysigt att sitta inne och läsa en bok och tända ljus och...nä just det.Jo nu har jag en...När det är höst så vill jag inte vara ute så mycket och då får man tid att vara hemma och städa...eller jag menar renovera och fixa hemma.Fast när det är sol ute så är hösten fin.Om man har varma kläder på sig.Trattkantareller i skogen.Mysig ullig pläd i soffan.Kaffe.Kaffe gäller alla årstider.Kaffe gör mig glad och på bättre humör:)tjingeling
Dag två av irritation!
Ja jag vet att jag är gnällig nu och positiviteten är...borta?Samma irritationsobjekt idag dessutom.Eller faktiskt så var jag på bra humör idag för jag snickrade och fixade förvaring under barnens sängar utav två byråar och det blev himla bra så jag var glad och positiv nästan hela dagen men sedan kom sambon hem från jobbet.Sov middag (en kvart bara iofs) men jag hade maten klar och han gick och la sig utan att äta.Sedan städade jag medan de flesta barnen lekte förutom mellansonen som dammsög sitt rum helt själv.Det var bra förutom att sambon satt i soffan och gjorde ingenting i flera timmar.När han väl klev ur soffan var det för att fråga vad han skulle ha för matlåda till jobbet imorgon.FFS!Jag sa att han kunde sticka till affären och köpa en panpizza eller något.Han stack,kom hem och ställde sig vid spisen och stekte paprika samt hällde grädde på och efter det satte han sig i soffan med en tallrik sådant och en massa bröd och slurpade i sig det.SLURP,SLAFS... och så blev jag helt negativ.Ja han tog bort sin tallrik efter sig faktiskt.Ställde den på bänken med paprikaresterna kvar,tillsammans med stekpanna och slevar han använde när han kokade ihop slafset.Jaha nu ska jag städa köket igen när klockan snart är halv elva på kvällen? Suck.Nu sitter han åter i soffan...och äter chips på en tisdag...Är jag gnällig?För alltså jag känner mig gnällig men va fasen det känns som att jag har anledning till det.Nu ska jag skita i att diska och vika tvätt och allt annat som behöver göras för jag orkar inte.Istället ska jag gå och lägga mig och drömma att jag bor på ett all inclusive hotell i något varmt och skönt land.God natt
Nu har jag en till blogg...
...till mina hemprojekt så nu kan jag använda den här till annat.Kanske till att skriva av mig mitt agg.Jo för idag har jag gått och irriterat mig på sambon.När han kom hem från jobbet ville han sova middag.Jag har varit hemma med sjuka och gnälliga barn hur länge som helst men det är väl klart att sambon är trött efter jobbet.Sessan var arg och skrek så sambon blev sur för att hon väckte honom när han precis hade somnat.Jag blev sur.Alla blev sura.På kvällen skulle han göra matlåda till jobbet då det inte blev några rester över från middagen och frågade mig om nudlar och kyckling passar bra ihop.SUCK!Ser jag ut som någon jäkla matexpert?Nudlar är enligt mig sjukt äckligt och jag antar att det passar med kyckling men vad är det för jäkla irriterande fråga?Jag orkar inte med tjafs och gnäll och folk som ställer idiotiska frågor.Det är höst och regnar ute.Slut på energi har jag också.Är så trött att påsarna under ögonen värker.Snälla sommar kom tillbaka!
Äntligen klar med väggarna...
Så nu tar jag paus från målande ett tag.Inte helt klar med inredningen ännu men nöjd ändå så länge.
Innan så var ju detta de minsta barnens rum men nu är det bara den allra minstas och vårt...
fortsättning på rummet följer...
