lellebell

Min stora son har blivit lite knasig.

Han vill åka utomlands på semester.

Varför det ska vara nödvändigt kan jag inte förstå men enligt stora sonen så gör ALLA hans kompisar det utom han på semestern.

Det är barnfattigdomens fel säger han.

Jag pratar lite med honom om att det är jättebra att han läser nyheter och sådant men att han faktiskt inte är ett av de barnen som lever i fattigdom.

Dessutom reser inte alls alla hans kompisar utomlands på semestern eftersom de springer runt på gården vareviga dag.

Jo men de säger att de ska det snart påstår min son och jag frågar ut honom lite mer grundligt och får fram hela TRE namn på barn som ska resa utomlands på semestern med resemålet Afghanistan,Irak och Grekland

Jag förklarar att dessa barn (Afghanistan och Irak)har släktingar i de länderna och att de åker dit för att hälsa på sina familjer men stora sonen envisas med att han lever i fattigdom för att han aldrig varit utomlands.

Tyckte inte att det var någon bra idé att påminna honom om att han faktiskt varit i Danmark och att det inte ligger i Sverige så jag förklarar bara att han fått en hel del småsyskon och att det inte riktigt passar att resa utomlands med små barn som fortfarande är beroende av modersmjölksersättning eftersom man kan bli sjuk av vattnet i kranarna i andra länder.

Ja jag hade väldigt gärna rest utomlands jag också...när det är svensk tråkig höst eller vinter,för då skulle jag vilja åka till något varmt och soligt ställe men när det är sommar i Sverige då vill jag vara här.

Stora sonen säger dessutom att hans vän H också ska åka utomlands snart.

Då vet jag inte riktigt vad jag ska säga eftersom jag vet att denna H är ett utav de barn som faktiskt lever i barnfattigdom på riktigt.

Det vill jag inte berätta för min son eftersom jag inte vill att han ska se olika på människor beroende på om de har pengar eller inte och eftersom han helt plötsligt blivit så intresserad utav pengar och status så vill jag inte spä på det intresset.

Skolan som sonen går i har stor variation av olika "klassers" barn.

Från de allra fattigaste till de som bor i villor stora som slott med pool på baksidan.

En del barn har väldig koll på vilka barn som inte har de senaste gympadojjorna för 2000 spänn på sig.

De barnen är barn till föräldrar som har vanliga arbeten som t.ex. lärare,sjuksköterskor,expediter o.s.v.

Jag vill inte att mitt barn blir på det sättet och än så länge ser han inte skillnad på skor som kostar 2000 och skor som kostar 200 men det stör mig att det ens intresserar honom eftersom det är ett intresse som vissa barn ärver utav vuxna idioter till föräldrar som tävlar med varandra om vems barn som har det dyraste födelsedagskalaset på lasergamebanan eller bowlinghallen och sedan sprids intresset vidare till barn som fortfarande får lov att vara barn genom att det retas och tävlas om vem som har ditt och vem som har datt.

Jag hatar sådana föräldrar.

Inte för att jag inte också skulle kunna ha kalas på lasergamebanan om jag ville utan för att det helt enkelt är så lamt,okreativt och mer handlar om de vuxnas dåliga självförtroende än om barnen som bara är tio år gamla men som schasas in i ett tänkande som förmodligen kommer att följa dem hela livet.

Jakten på pengar, jakten på att alltid vilja ha mer än det man har och att aldrig stanna upp och se " vad bra jag har det".

Barn som liksom aldrig kommer öppna sina födelsedagspresenter med spänning och lyster i ögonen eftersom de aldrig kommer få precis ALLT som finns i den senaste katalogen från BR leksaker.

Jag vet inte men jag bara tror att om man lär sig sådant så blir man liksom aldrig lycklig och därför finns kanske uttrycket "man blir inte lycklig utav pengar"

Jag menar nu inte att man inte kan vara lycklig för att man har pengar för det är klart att man kan men inte om man har fel inställning och tror att pengar är det enda som betyder något.

För några veckor sedan fick vår lilla håla besök utav  en cirkus, som alla barn ville gå på och tjatade om i tre dagar innan det var dags.

Hyresgästföreningen bjuder in så att alla som bor här bara behöver betala 60 kronor per person.

H pratar också om cirkusen men tidigt samma dag så säger han att han inte ska gå på den för att han inte vill betala 60 kronor.

Jag ser på hans små ögon hur han försöker dölja att han är ledsen för att han inte ska gå på cirkusen och jag vet att han varken får lördagsgodis eller veckopeng (eller ens nya kläder) så jag säger att jag kan betala hans cirkus om han går dit tillsammans med min stora son eftersom min stora son blivit lite för stor för att gå på cirkus med mamma och hellre vill gå själv med en kompis.

Det gör lite ont i mitt hjärta.

Jag är själv absolut inte rik, våra pengar räcker inte heller till för att åka på utomlandsresor varje sommar, köpa hus och allt sånt där men vi klarar oss och vi har egentligen råd att spara till en resa även om det skulle ta ett år att spara ihop till den.

Vi har råd att ge våra barn månadspeng,leksaker,lördagsgodis,bio,lekland och sådant men de är så vana vid att få allt sådant att de inte förstår att sådana saker kostar pengar och de förstår inte heller att det finns barn i deras egna vänkrets som inte får allt som våra barn får.

Barn som inte har någon dator hemma, som inte kan köpa en glass när vi går till stranden, barn som ljuger ihop små osammanhängande historier om varför de inte kan följa med på vissa aktiviteter, barn som är ensamma om kvällarna med större syskon eftersom deras föräldrar jobbar men ändå inte tjänar så pass bra att pengarna räcker till mer än bara mat och räkningar.

Dessa barn kommer aldrig lasergameföräldrarna få träffa eftersom de barnen inte kommer komma till deras barns födelsedagskalas.

Det är nämligen de barnen som deras barn retar, kallar fula saker och "råkar" missa skicka inbjudningskort till.

Än så länge har ingen missat att ge inbjudningskort till min son men jag måste verkligen bita ihop ordentligt när jag låter min son gå på de kalasen för innerst inne är jag så elak att jag vill att ingen ska dyka upp på kalasen men jag kan ju inte låta det stackars barnet lida för att han har idioter till föräldrar, det är ju inte hans fel liksom.

Stackars lilla barn.

Ja nu har jag skrivit av mig det hela och som ni ser så tycker jag ungefär lika synd om H som om barnet med pool på baksidan av villan men H är för det mesta en glad liten kille och han är dessutom alltid snäll mot andra barn och springer runt med sin käraste ägodel som är en fotboll på gårdarna och är tillsynes som de allra flesta barnen häromkring medan poolbarnet varken har särskilt många vänner (leker bara med barn ur "högre" klass) eller är glad för vad han har.

Undrar vilka barn det egentligen är mest synd om?

Det ska jag diskutera med stora sonen när han blir lite äldre men än så länge får saken vila.

Tjingeling