lellebell

Fullt upp just nu för jag har fått ut min lilla bebis.
En del säger  att om man har två barn så gör det ingen skillnad med tre barn men jag kan ju iallafall garantera att det gör skillnad med fyra.
Iallafall när en är nyfödd och nästa bara 1,5 år gammal.
Det märks inte minst på sophögen, då jag fyller en hel hink om dagen med blöjor.
Det märks också på tvätthögen så jisses vad tacksam jag är för att jag hann få hem torktumlaren innan lilla bebis kom...tvättmaskinen,diskmaskinen och torktumlaren är nämligen de saker som jag använder mest just nu.
Åter till lilla bebis...
Var beräknad att föda den 5:e april men fick småvärkar den 24:e mars under dagen.
Visste inte riktigt om det var foglossningen som gjorde ont i ryggen eller om det faktiskt var småvärkar till en början men på kvällen satte det igång att mola både i magen och ryggen så då var det ingen tvekan om att det var lilla bebis som ville ut.
Sambo som i vanlig ordning aldrig tar mig på allvar när jag säger att jag har värkar drog iväg till en jobbarkompis för att äta middag då hennes pappa nyligen gått bort.
När han hade varit borta ett par timmar blev jag ganska sur och skickade sms om att vi måste handla välling till Lilla Kryp men han svarade inte så när han kom hem vid halv nio på kvällen var jag riktigt förbannad på honom och hans ursäkt om att han inte hört telefonen bad jag honom stoppa upp någonstans och sedan blev han också sur och gick och la sig.
Jag la mig på soffan och sov små snuttar, en halvtimme åt gången ungefär men jag vaknade ju när det värkte.
Vid fyra-tiden på morgonen kunde jag dock inte sova mer för då började värkarna bli kraftigare och jag gick runt i hemmet och ojde mig en stund innan jag väckte sambon och sa att nu får du fan tro mig för jag har värkar på riktigt.
Sambo observerade mig en stund och insåg att mitt pustande och stånkande när jag fick ont förmodligen inte var på låtsas.
Jag ringde till förlossningen och beskrev mina värkar som var ganska oregelbundna med mellan fem till tio minuter emellan och barnmorskan jag pratade med sa att jag får komma när jag vill så vi ringde sambos bror som fick komma och passa barnen och så åkte vi in till förlossningen.
Vi blev inskrivna klockan 06.00 och sedan fick jag ligga i sjuksängen med ctg i 20 minuter vilket var väldigt oskönt då man ju måste ligga still på rygg i sängen och min rygg värkte något förbannat så när 20 minuter hade gått så larmade jag personalen och bad dem kolla hur mycket jag var öppen och om jag kunde få en epiduralbedövning.
Jag var 5 cm öppen men barnmorskan tyckte att jag skulle vänta lite med bedövningen för annars skulle värkarna förmodligen stanna av sa hon.
Jag väntade i en halvtimme men sedan mådde jag så illa att jag kräktes ett par gånger och plingde på dem igen eftersom jag tyckte att jag faktiskt förtjänade den där bedövningen.
Det tyckte inte barnmorskan för hon tjatade om att jag skulle ta ett bad istället och så gick hon iväg och skulle fylla på badkaret med vatten.
Kändes som hon var borta i en evighet men när hon kom tillbaka och försökte få mig att gå och bada så vägrade jag för jag hade så ont i ryggen att tanken på att lägga mig vikt i ett badkar var lite för mycket för mig.
Då tittade hon hur mycket jag var öppen och det var nu 6 cm och så gick vattnet.
Värkarna blev så outhärdliga att jag inte kunde ligga still i sängen utan hoppade ned på golvet och höll fast mig i sängkanten och pustade och gnällde som bara den.
Nu får ni för fan ge mig min jävla bedövning sa jag argt till dem och då som först ringde de till narkosläkaren som tyvärr hade lite mycket just nu och skulle komma så fort han kunde.
Jag väntade en stund och så pallade jag inte mer smärta så då började jag skrika på dem att jag måste ha den jävla bedövningen nu på en gång men det hjälpte inte så mycket för de låtsades som ingenting och sa bara att jag var såååå duktig.
Då fick jag krystvärkar och fick inte stå på golvet längre så de tvingade mig i sängen igen och höll fast mina ben men när jag fick en värk så kändes det som att ryggen skulle gå sönder av trycket mot sängen så jag sparkade loss mig och vände mig om så att jag stod på knä och hängde över ryggstödet istället.
Jag deklarerade högt och tydligt hur jäkla ont varje värk gjorde och de sa att jag ju gärna fick ta lustgasen om jag ville så de tryckte masken över min näsa och mun men värkarna kom så tätt att jag inte orkade prata och jag orkade inte ens säga till dem att de hade glömt sätta på lustgasen men jag kände ju att bebisen gled ned och att jag bara behövde trycka till en gång för att den skulle komma ut och barnmorskan sa till mig att krysta men jag var så trött i hela kroppen att jag inte orkade så jag vilade mig igenom en värk och andades långsamt i masken utan lustgas,koncentrerade mig på att inte få panik,tryckte sambos hand stenhårt och höll fast hans huvud vid mitt öra med min arm och så kom värken och jag tryckte så hårt jag kunde och då släppte allt.
Smärtan försvann och ett litet illvrål hördes bakom mig...
En flicka, det är en flicka Lelle, sa sambon men jag orkade inte vrida på huvudet utan anddes tre gånger i masken utan lustgas innan jag vände på mig och såg det lilla underverket.
Joho då, det var en liten flicka...världens sötaste till och med.
Hon föddes klockan 07.40 söndagen den 25:e mars 2012 och hon var 47 cm lång och vägde 3280 gram.